tisdag 22 juli 2014

Kontraster

Okej, så det har gått 6 veckor och 2 dagar sedan han fick mig att falla. Skulle vilja berätta för hela världen vilken otroligt fin människa han är, och han råkar vara en man som vill vara med mig. Som om hans närvaro på den här planeten inte vore nog, så vill han spendera sin tid vid min sida.

Jag har nog aldrig varit så rädd och lugn på samma gång. Det verkar vara den perfekta blandningen för lycka, de där kontrasterna. Kontraster... Yin och Yang. Eld och vatten. Lakrits och choklad ffs. Vi är totala motsatser men verkar passa perfekt. Tillsammans hittar vi någon slags balans, en fin harmoni. Han öppnar mina ögon och jag gör hans värld något suddigare.

Min absoluta lilla favoritstund med honom, var hans favoritstund med mig.

Alla ögonblick med honom känns ju ganska fantastiska. Som när han tar ett djupt andetag och ser in i mina ögon och vill slå mig lite grann, så han släpper taget och går frustande därifrån. Eller som första gången jag fick höra honom spela piano. Eller när han hindrade sig från att säga de där orden en kväll i hans soffa, när vi inte riktigt kunde sluta skratta. Eller när han sa det där på restaurangen, och pussa mig på pannan. Jag älskar stunderna när han trycker upp mig mot en vägg eller en bildörr med Amanda och Frida på andra sidan, lika mycket som jag älskar de stunderna när han försiktigt pussar på min arm. Jag älskar hur vi försvinner in i någon helt annan värld där vi liksom dansar fram, och hur vi verkar hitta tillbaka till verkligheten tillsammans varenda gång.

Jag har freakin' älskat honom från första stund jag hörde en av hans galna berättelser. Sådär älskat så att man nästan spricker och vill klämma ihjäl honom! Men nu tror jag att jag älskar honom sådär lite till, på riktigt. Sådär att man inte bryr sig om något annat än att han ska må bra. Från ett spralligt och bubblande älskar, till ett lugnt och varmt älskar.

-- och så lite spralligt och bubblande igen. WHA!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar