söndag 27 december 2015

Pusselbitar

Det är en av de värsta känslorna jag någonsin upplevt, nu när vi inte verkar passa ihop längre. Jag ville lämna dig för allt som hänt - men ändå känns det som att det är jag som blir lämnad. Jag kanske är ett moment 22, precis som E tillslut sa.

Vet du hur ont det gör i mig när du inte svarar på mitt sms? Från att ha varit sambos, känns vi som främlingar som inte hörs av eller som måste bestämma tid för att ses - trots att detta fortfarande är ditt hem på många sätt. Förutom att jag inte är det - och jag är ju här.

Jag vet att du kanske sover - fast det verkar inte heller särskilt troligt med tanke på att barnen måste väckt dig för längesen. Du väljer enkelt att inte svara. Du väljer bort mig. Åh va du har valt bort mig under de senaste 6 månaderna.

Jag skulle valt dig - om du bara valde mig. Jag skulle valt dig framför alla. Jag hade flyttat ut i skogen med dig. Jag ville leva med dig för tillsammans med dig kände jag mig hel. Men du valde inte mig. Jag tror att du känner samma sak. Att jag inte valde dig. Så blev vi reaktioner på varandras val och allt blev pannkaka.

Jag sitter och hela min kropp kryper, skriker. Jag egentligen inte om det är saknaden av dig som är värst eller om det är känslan att vara bortvald, inte-värd-att-kämpa-för, någon man ger upp. Förmodligen det sistnämnda. Jag saknar nog inte dig särskilt mycket egentligen med tanke på hur längesen det var vi var vi. Hur längesen det var vi kysstes - jag menar på riktigt. En riktig kyss. Hur längesen det var jag andades in och ut snabbt för att du missade en av mina putande läppar-pussar och som du snabbt som attan var tvungen att kompensera för. Hur längesen det var jag luktade på din näsa... din underbara näsa. Hur längesen det var jag somnade i dina armar. Jag minns ärligt talat inte ens hur något av det här kändes - men det kändes i alla fall för nu är jag tom.

Jag tänkte innan att ensamheten kunde inte bli värre än den var - när du var hemma och jag var hemma men vi ignorerade varandra. Men jag hade fel. Den här ensamheten är värre. Jag vet ju dessutom att den kommer förbli - oavsett om jag vill det eller inte. För du vill nu - helt plötsligt. För jag är inte samma person som jag var, särskilt inte för dig. Du är förstås inte samma person som du var för mig en gång heller, och förmodligen inte samma person över huvud taget. Det är väl okej, folk förändras. Men jag var så beredd på att förändras tillsammans med dig. Bygga ett nytt jag tillsammans med dig. Jag måste vara stark, jag måste sluta skaka och krypa ur mitt skinn - jag måste fortsätta vilja det här.

Jag vill inte vara en sån person som måste distrahera sig själv för att må bra. Men jag tror jag blir tvungen. För att jag blir galen av mitt eget sällskap, av min ensamhet och av avsaknaden. Jag måste distrahera mig med vänner, utgångar, tinder och den där killen som faktiskt var så himla mysig. Det var så härligt att känna igen - och att känna mig som en värdig människa i en annan mans sällskap. För det har jag inte gjort i ditt, inte på länge. Jag har förmodligen fått dig att känns samma sak.

Egentligen är det mest du som ska säga förlåt. Om och om igen. Egentligen är det du som ska kolla på "Have you heard about the Morgans?" och apa efter huvudkaraktären i den filmen. Du borde älska mig och visa det oavsett om jag älskar dig tillbaka eller inte. Men jag vill också säga förlåt, och jag vill visa egentligen. Du är en bra människa, Ru. Du är det. Jag har aldrig varit så fascinerad av någon som av dig, och jag har aldrig blivit så väl omhändertagen som när du mådde bättre och klarade av både dig själv och mig. Jag har aldrig känt mig så trygg som med dig. Du är rolig, du är vacker och du är en ren och omtänksam själ. Jag kommer alltid att älska dig för det.

Men snälla, åh snälla. Bara svara mig.

måndag 31 augusti 2015

Att välja rätt

Igår sa han något smart. Mitt i alla dumheter så kläcker han ur sig något klokt och faktiskt riktigt fint.

Jag sa nämligen i all hast att
 "Vi har ju inte sett eller gjort någonting..!" - varpå han säger;
"Joho du... det har vi. Vi har byggt upp en stadig grund och vi har hela livet på oss att se världen tillsammans eller vara spontana, resa och allt."

Fan så sant. Tänker att det är bättre att börja från det hållet vi har gjort, hellre än att resa jorden runt med den man tror är ens livskamrat - men så visar det sig att man har skittråkigt tillsammans där hemma i TV-soffan eller inte vet alls hur ens partner är när någonting är sådär vardagsjobbigt.

Jag är dock inte i rätt position att uttrycka mig om vad som är rätt och fel i ett förhållande just nu. För i skrivande stund vet jag inte längre vad jag vill. Jag trodde vi hade allt, som allra minst den där sjukt stabila grunden. Men även en stabil grund kan demoleras. Det krävs egentligen "bara" upprepande lögner om det man byggt sin grund på. Eller så hade vi ingenting att stå på alls, kanske. Kanske vart jag lurad helt och håller. Jag vet ingenting längre. Jag vet inte ens vart han är.

Allt jag älskat med oss har hamnat i skymundan de senaste dagarna. Det brukar vara tvärtom när man gör slut eller lämnar en kamrat - då minns man bara allt det där fina så saknar man. Just nu kan jag nog inte ens lista upp allt jag älskar med oss, för att jag är så himla... arg? ledsen? sårad? chockad? Lite av allt  alla fall... och det tar plats från det jag älskar med honom.

Jag älskar att vi har så roligt tillsammans. Vi kan verkligen göra vardagen rolig.
Vårt liv är ett äventyr. Varje dag. Det är därför (bland annat) jag är nöjd med att vara hemma med honom, vår vardag är ett äventyr - på gott och ont uppenbarligen.
Han gör att jag känner mig älskad. Så älskad. Han kan liksom inte hålla sina känslor inne ibland när han ser på mig, och det känns så genuint och äkta - han bara måste berätta hur han känner för mig och det gör mig så glad! (Not so much senaste ... månaderna?)
Han är så snygg.... 
Han är älskad av alla han möter vid första ögonblicket, nackdelen är väl att han ibland blir mindre älskad av i alla fall min familj - tack vare den historia han har med sig och hans tidigare livsval.
Det är magiskt att få vara en del av hans dysfunktionella familj! Jag fullkomligt älskar deras vänlighet och värme.
Jag orkar inte ens komma på mer, som jag egentligen vet finns.... Just nu svarar han inte ens i telefon och han har gett mig fler anledningar att vara orolig än vad som känns okej. Inte läge att inte svara i telefon.

fredag 14 augusti 2015

Att förlåta

Jag har kommit fram till att man har mycket att förlåta i livet. Så vad innebär det att förlåta? Måste jag förlåta, och vad är motsatsen? Om jag inte känner mig redo att förlåta dig, vilken sinnesstämning är jag i då?

De säger att tiden läker alla sår, vilket är ett ordspråk som jag starkt har satt mig emot förr. Ju längre tid som går dock, så inser jag att det kanske stämmer. Innan var jag övertygad om att tiden ja okej, läker sår - men det kan enkelt rivas upp igen och kvar blir alltid ett ärr. Som sagt så måste jag nog svälja en liten del av min stolthet, och säga att jag kan ha haft fel. Eller jag har ändrat uppfattning. Eller så har jag kanske helt enkelt magisk och läkande hud...

Jag har varit så ledsen på människor i min närhet. Jag har varit ledsen och besviken på mina vänner och som jag förr trodde kunde bli mina vänner. De relationerna har definitivt påverkat vem jag är i sociala sammanhang idag och hur jag ser på vänskap. Jag har blivit hjärtekrossad. Ju mer jag skriver desto mer inser jag att man ändrar sig genom åren.... jag trodde nämligen aldrig att jag skulle bli särskilt påverkad av att bli dumpad. Jag är stolt som en lärka och vill bli behandlad som en prinsessa och vet att jag kan få den jag vill ha eller hellre klara mig ensam. Men jag blev dumpad, hjärtekrossad och deprimerad.

Förmodligen bottnar det i att jag, första gången jag blev ledsen på någon i min närhet, blev sårad av min pappa.

Idag lever jag som sambo tillsammans med, vad jag tror är min själsfrände. Innan han träffade mig så levde han en missbrukares liv. Han var långt nere i missbruket i vad han säger var mer än 10 år, och då är min älskling bara 30 idag. Jag blir mer och mer säker på att han är bipolär. Han har världens bästa idéer och en eldig energi, eller så är han långt nere i sig själv och deprimerad. Han har perioder som är mittimellan också, och han är den bästa människan jag vet. Han är min trygghet (konstigt nog), min passion och luften jag andas. Han är den jag har roligast med i hela vida världen och han är den vackraste jag sett. När jag träffade honom första gången så sa jag att hans eld tinade upp mitt inre. Mitt frusna hav. Han gjorde det livligt inom mig. Men i sina maniska dagar, så gör han mitt inre (och vårt hem) till ett stormigt landskap. Han är som en virvelvind som drar fram, och då är det inte lätt att vara empatisk som jag är. Jag verkar nämligen känna varenda en av hans sinnesstämning (i alla fall lite mer än vad jag klarar av ibland, i takt med mina egna) och jag kan på riktigt se hans energi. Kanske är det vad vissa kallar för aura.

Det jag vill komma till är att han gör inte alltid livet så lätt. Jag ska inte säga att jag är lätt att leva med, tvärtom - men nu skulle detta handla om att förlåta och inte vilken hagga jag kan vara att bo med.

De senaste dagarna har varit svåra känslomässigt, och med en fantastiskt människa som honom är det inte alltid lätt att sätta fingret på - även om det ofta räcker att jag förklarar för honom eller mina nära om hans energi, för att alla ska förstå att det är tufft. Men det är helt klart svårt att få ner i ord, i text. Han sov inte hemma i natt. Jag har varit iväg hos min familj idag och solat. När jag sitter i bilen på parkeringen utanför oss, redo att gå hem - så fastnar jag. Jag är så ledsen. Jag är så ledsen och arg men jag orkar inte - och jag vill inget hellre än att det ska bli bra så att vi kan kramas ikväll, hitta varandras inre och bara vara som vi kan vara. Men jag är stolt. Jag är så jävla stolt och ingen ska få höja rösten till mig, göra mig orolig eller arg. Som han har gjort idag. Så jag sitter där i bilen, och jag kommer ingenstans. Rätt som det är så ser jag pappa komma emot mig.

Pappa verkar ha utvecklat någon form av radar.... tro mig det har inte alltid varit så. Pappa har aldrig, i alla fall inte som det verkat, kunnat känna vad jag eller någon annan i vår familj känner. I alla fall inte när det varit känslor som är otrevliga eller jobbiga. Eller kanske är han som jag - och har känt allas känslor hela tiden, men inte kunnat sortera dom och så har det blivit för mycket. Han kanske har lärt sig sortera. Hur som helst så lyckas han bokstavligt talat hitta mig mitt i ett bryt, mitt på gatan när jag inte kommer ur bilen. Han rullar mot mig med sin motorcykel och utan att jag hunnit öppna bildörren så ser han oroligt på mig. Jag brister som vanligt ut i ett vattenfall av ord, jag kan ju inte få stopp på mig själv. Utan min familj är jag inget och dom måste få veta allt som händer i mitt liv. Dom är min livlina och mitt filter, de som ser genom mina ögon fast med sitt egna perspektiv. Det är livsviktigt och nyttigt för att inte förblindas av kärlek eller en inre strid.

Efter att ha pratat med pappa är jag givetvis inte särskilt ledsen längre. Mer arg och stolt. Ingen ska få sätta sig på pappas, flicka. Vill han, min älskling, inte kämpa för mig - så dra då.

Men det är ju just det. Det var så jag kände med pappa också. Bara det att han kämpade faktiskt inte... han drog. Eller... han har alltid funnits där men  han valde inte mig och sin familj, han valde inte pappas tös och kvinnan som fött hans barn - han valde henne. En annan. Jag har varit så ledsen på min pappa. Det var ett sådant svek och ännu värre blev det väl då det var jag som ertappade honom många gånger, utan att berätta för någon... jag var ju fortfarande pappas tjej. Men det var jag som fick ta hans lögner, först helt ensam.

Men jag förlät pappa... Det har tagit många gräl, packade väskor och tårar. Det har tagit många klick i örat och funderingar - och vi båda har fått svälja vår stolthet många gånger, för att vi älskar varandra och  vi är familj. Kanske är de dagar jag är grinig på pappa mina ärr som kliar eller något sår som rivs upp... men de dagarna blir färre och färre. Jag sa innan att jag inte har förlåtit honom, men jag har accepterat hans livsval och jag älskar honom. Men om jag inte förlät honom - var är vi då? Jag måste ha förlåtit honom. För jag är inte arg längre. I alla fall inte allmänt. Jag blev arg igår när jag och mamma pratade om alla lögner och skilsmässan, eller jag blev väl framför allt ledsen. Ledsen över att mamma och pappa inte kommer stå och hålla om varandra på mitt bröllop, eller när deras barnbarn ser världen för första gången. Ledsen över att behöva svälja stolthet och bjuda med pappas "henne" bara för att jag älskar min pappa. Men jag har förlåtit honom.

Är man stark eller svag när man förlåter någon som gjort en ledsen? Vad är jag om jag inte förlåtit någon - måste jag vara arg eller likgiltig då? Eller kan man låta livet rulla på som om ingenting hänt för att sedan få ett bryt i bilen eller på köksgolvet - när sorgen kommer över en? Kommer sorgen ändå över en även om man förlåtit?

Hur många gånger ska man förlåta sin fantastiska och alldeles underbara, men missbrukande och bipolära själsfrände? Jag är förvirrad.

tisdag 18 november 2014

One plus one for one please

Okej, så helt plötsligt går allt så fort. Allt går åt rätt håll men fel. Äh.. Jag vill. Jag vill ha det livet men jag ville inte ha en sådan här start.

Inget är bestämt än... och jag måste komma ihåg att hur det än går till så leder det till något jag önskar mig. Ett liv tillsammans. Men PANIK. Eller?!

fredag 14 november 2014

Hur gör man egentligen?

Hur gör man egentligen för att hålla liv i en... blogg? Hur gör man egentligen för att hålla liv i sig själv och i sin existens? Jag vet ärligt talat inte. Jag går ju runt och väntar på något. Igen.

När jag träffade R så kände jag för första gången, på så länge jag kan minnas, att jag kunde slappna av och leva i nuet. Jag oroade mig inte för framtiden och jag strävade inte efter något speciellt förutom att ha det bra där och då * här och nu. Sedan hände något... framtiden började försöka visualisera sig i mitt sinne och den stör mig.

För något år sedan.. några år sedan? Så vågade jag för första gången vara öppen med mig själv och min omgivning om vad jag vill och önskar mig mest i hela världen. Vad jag vill göra med mitt liv - och vad jag känner är meningen med mitt liv. Jag sa det högt. Jag vill bli mamma. Nu låter det lite annorlunda... jag vågar knappt yttra de orden längre, rädd för att jinxa dom. Jag säger istället Jag vill ha en familj. Det var inte lätt i en omgivning där man helst skulle ha drömmar som lät Jag vill se världen, eller Jag vill bli riksdagsledamot. Min framtida- min drömfamilj försöker hela tiden ta sig in i mitt nu. Framtiden och hur jag ska ta mig dit besvärar mig hela tiden. Jag vet inte om det är vanligt, jag vet inte om det är hälsosamt... det jag vet är att det förstör min "livskvalité".

Självklart är det bra att ha mål, att visualisera och att sträva efter något. Att ha något att se fram emot och jobba för. Men att inte leva under tiden? Men ... hur lever man då? Hur vill jag leva?

Inte att glömma är att jag 90 % av min vakna tid (och i sömnen för den delen) har med mig tankar kring mat, träning och hälsa. Jag vet... det syns inte. Men tro mig - det känns. Ångest, hopp, tillfredsställelse, ilska, otillräcklighet ... känslor som hela tiden snurrar omkring inom mig och stör min levnad återigen. För att jag orkar inte med tankarna. De finns där som hos en tredje person, en helt annan röst än min egen. Jag orkar inte lyssna på rösten längre men jag lyckas inte bli kvitt den. Då kan ni tänka att det främst är ångest som dominerar av de där känslorna.

Hur är man här och nu? Är man spontan och galen? Är man lugn och harmonisk? För jag känner mig som ingenting. Mestadels av tiden...

tisdag 22 juli 2014

Kontraster

Okej, så det har gått 6 veckor och 2 dagar sedan han fick mig att falla. Skulle vilja berätta för hela världen vilken otroligt fin människa han är, och han råkar vara en man som vill vara med mig. Som om hans närvaro på den här planeten inte vore nog, så vill han spendera sin tid vid min sida.

Jag har nog aldrig varit så rädd och lugn på samma gång. Det verkar vara den perfekta blandningen för lycka, de där kontrasterna. Kontraster... Yin och Yang. Eld och vatten. Lakrits och choklad ffs. Vi är totala motsatser men verkar passa perfekt. Tillsammans hittar vi någon slags balans, en fin harmoni. Han öppnar mina ögon och jag gör hans värld något suddigare.

Min absoluta lilla favoritstund med honom, var hans favoritstund med mig.

Alla ögonblick med honom känns ju ganska fantastiska. Som när han tar ett djupt andetag och ser in i mina ögon och vill slå mig lite grann, så han släpper taget och går frustande därifrån. Eller som första gången jag fick höra honom spela piano. Eller när han hindrade sig från att säga de där orden en kväll i hans soffa, när vi inte riktigt kunde sluta skratta. Eller när han sa det där på restaurangen, och pussa mig på pannan. Jag älskar stunderna när han trycker upp mig mot en vägg eller en bildörr med Amanda och Frida på andra sidan, lika mycket som jag älskar de stunderna när han försiktigt pussar på min arm. Jag älskar hur vi försvinner in i någon helt annan värld där vi liksom dansar fram, och hur vi verkar hitta tillbaka till verkligheten tillsammans varenda gång.

Jag har freakin' älskat honom från första stund jag hörde en av hans galna berättelser. Sådär älskat så att man nästan spricker och vill klämma ihjäl honom! Men nu tror jag att jag älskar honom sådär lite till, på riktigt. Sådär att man inte bryr sig om något annat än att han ska må bra. Från ett spralligt och bubblande älskar, till ett lugnt och varmt älskar.

-- och så lite spralligt och bubblande igen. WHA!

tisdag 6 maj 2014

I min värld är det olika namn på samma demon

Jag tror jag saknar lite att vara olyckligt kär. Nu för tiden är allting så himla tomt där uppe. Liksom... ska livet inte vara mer än så här?

Här ligger jag på min soffa, en myskväll för mig själv, där jag valt bort allt föreslaget sällskap. Jag har någon slags behaglig lyckokänsla inom mig samtidigt som det saknas något. Tror det saknas lite sorg. Eller kärlek. Är inte det samma sak i min värld? 

Jag jobbar, jag är med vänner, jag tränar, jag träffar min familj, jag tar hand om mitt eget hem, jag reser, jag har pengar över varje månad, jag festar skorna av mig, jag shoppar, jag lyssnar på musik igen, jag gör trippel-piruetter i mitt vardagsrum och handvolter på gräsmattan, jag skrattar och jag... jag gråter inte. Bara en gång. När vi sa hans namn och jag blev påmind och arg på mig själv. & på min bror. Min fulla, klantiga bror som kramade mig förlåt. Det var en fin kram det.

Ska jag vara ärlig så snurrar hans namn i mitt huvud varenda dag fortfarande. Oftast är det konsekvensen efter nattens drömmar. Dom verkar bli fler men längre bort. Liksom inte lika påtagliga. Men påminnande är dom ju fortfarande förstås. Jag vet inte vad det betyder och jag saknar känslan av att vilja veta vad det betyder. Men den finns inte där, den där känslan.

Nu ska jag hoppa ner i min prinsess-säng och låta tankarna fånga upp känslorna och försvinna någonstans.